När vi kommer till upptäckten hur Jesus har sitt liv i oss och som oss, även under de vanligaste omständigheterna, frågar vi oss förstås: Hur gick det här till? Ja, inte ett enda frö i vår nyskapelse i Kristus kan tillskrivas människan, inte mer än vår skapelse var från början. Vi kom till den här världen helt utan egen prestation.Fröet fanns redan och konceptionen skedde enligt en given ordning.

 

Vi måste lära oss om och om igen Hans eviga villkor: vi är ingenting, han är allt. Vilken lättnad det här är ! Jag skapar det inte själv ! Ingen av mina ansträngningar motsvarar något väsentligt, bara rörelser i vinden. Därför blir tacksamhetens intention att tacka i bön och glädje för allt vi fått. Det är den primära discinplinen, inte någon taktisk botfärdighet eller mekanisk repetition av ceremoniel.

 

Guds nåd kan aldrig fungera som vårt fördömande sinne gör. Han är kärlek och kan inte ljuga för den naturen. Han måste älska för att han är älskling. Av sin egen natur är han fast besluten att ett oupphörligt verk av kärleksfull nåd. Han måste helt enkelt återställa rebellens negativa till deras förutbestämda egenskap att underkasta sig det positiva. Han måste alltid övervinna det onda genom det goda, klä det förgängliga med oförgänglighet och svälja dödligheten i livet.Det betyder att gå till Fadern som är bortom liv och död, bortom negativt och positivt. Fadern drar oss till Sig.

 

Och detta gör Fadern genom Jesus Kristus som dog till och för den negativa anden i sin död för alla som tar emot honom. Han ersatte oss med Sin egen positiva Ande och i sin uppstigning väntar han den dag det sista negativet kommer att sättas på hans fötter så att allt blir ett i Fadern, bortom allt som kan kallas positivt och negativt.