​Tron på Jesus Kristus är inte ett tillägg till allt annat vi tror. Det är ett avslöjande av vad vi felaktigt hållt på med en ganska lång tid. Därför: "omvänd er!" För vi har blivit lurade så att vi inte inser att alla våra själv-för-själv-aktiviteter, som producerar elände och kaos i vår värld, verkligen är satans drivkrafter som uttrycks och drivs av oss.  De är aldrig våra egna initiala drivkrafter, eftersom människan inte skapades för att kontrolleras av sig själv utan skapades till Guds avbild.  

Och detta är nyckeln till det utbredda missförståndet som hörs i kyrkor, hörs hos predikanter och framgångs- teologer. Det är också detta bedrägeri som har hindrat de troende från att gå in i Kristi frihet som faktiskt är deras och njuta av den fulla kunskapen och den fulla tillvaron i det vi alla verkligen är.  Istället tänker praktiskt taget alla på syndajaget som den skyldige till all själviskhet, till hat, rädsla, liderlig lusta, negativa fördömande reaktioner, osv.

Sanningen är: det finns inget sådant som ett "självkörande jag".  Vi har inte skapats med den kapaciteten. Vi uttrycker endast den kraft som bor i oss och därmed är förenad med oss. Hela idén om att vi ska "skärpa oss", "förbättra", blir mer troende genom bön, genom bibelläsning, genom flitigt kyrkgående, genom "goda löften till oss själva" eller åka på retreater osv. är till slut ren fåfänga. Snart, när vi hållt på tillräckligt mycket med "att försöka bli", upplever vi troende elände och självfördömande i stil med Rom 7, där vi hatar tillståndet men inte kan bli av med det.

Men såsom Paulus rop: "jag arma människa", är varje människas rop, så måste också hans upplysta upptäckt bli vår: "ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus".  Paulus fann genom Andens uppenbarelse att hans mänsklighet, hans själ och kropp, hans kött och blod, var allt skapat helt och gott -- och så var allt vårt liv.  Problemet fanns aldrig i vår mänsklighet, utan hos inkräktaren i Edens lustgård och hans kraft i "mig-för-mig" som är den egentliga självgudens sätt att operera.  

Det förstås, när vi är desperata nog att ta emot botemedlet, öppnar Anden den enkla sanningen för våra ögon.  ”Jag tackar Gud genom Jesus Kristus, vår Herre” (Rom. 7:25).  Denna ”satans syndakropp” var genom oändlig nåd Frälsarens syndakropp, som representerade oss på Golgata (2 Kor. 5:21).  I sin kroppsdöd gick syndens ande bort, och i graven och uppståndelsen, kom Hans egen ande.  Och vi, alla inlösta medlemmar i Kristi kropp, befrias för evigt -- notera: för evigt -- befrias från syndens ande, från dess dominans och inneboende. Vi ges istället för evigt Guds Helige Ande.  Vi är fria, fria, ja -- fria!

Våra mänskliga jag förblir faktiskt fysiskt dödliga tills vi får våra uppståndelsekroppar;  men i oss själva, i vår ande, är vi hela personer. Detta är mänsklig ande förenad till Helig Ande.  Vi kan gå frimodigt fram i Jesus Kristus, istället för som tidigare gå i satan. Nu är vi HELA personer.

Hur ofta möter vi kristna, ja även präster som känner igen den levande Kristus inom oss och som oss? Jag minns en kyrkoherde i Ångermanland som sa något i still med: Ingen kristen kan väl ta sig ur Rom 7, där är vi väl alla? 
Motvilligt måste man säga om Kristi kyrka i allmänhet att den är i dödlig okunnighet och väljer den döda syndakroppen, för säkerhets skull.  Det är den medvetna känslan av ett förmodat jag, som på egen hand orsakar oss sådana problem, sådana misslyckanden och sådan självfördömelse. Detta uttrycks ungefär så: "Jovisst är vi Guds barn, men vi kan liksom inte bara börja med det...det stämmer ju inte riktigt, eller hur?"

Vi får ibland till och med höra att vi på mystiskt sätt måste "dö från oss själva". Vilken absurditet!  Hur kan vi dö från en dyrbar mänsklighet, som Gud skapade för att bo i oss, som sin bostad i skapelsen och som ett drybart medel för Guds manifestation och handling?

Vi kan hoppas att Guds nya dag snart gryr, när kyrkan kommer att kasta bort dessa gravkläder, dessa missförstånd om våra vackra, gudskapade människor såsom Jesus-manifesterande själv.