Gud lever sitt eget gudomliga liv genom den levande mänskliga handlingen. Med andra ord samarbetar Gud med vår mänskliga personlighet ! Underbart och otroligt ! Men människan utvecklas aldrig det minsta utöver att vara en ren Guds behållare för tid och evighet. Glöm alla andliga trappor och utvecklingsstrategier. Vi förblir ett enkelt kärl för Honom.

 

Det finns aldrig och kommer aldrig någonsin att finnas en atom av gudomlighet, visdom, kärlek, evigt liv, gudomlig kraft som han kan kalla sitt eget. Endast Gud kan säga: Jag är helig, jag är klok, jag är mäktig. Men detta betyder inte att Guds skapelser på alla nivåer inte har sin egen handlingsförmåga och är skapade för att känna, vilja och agera hela tiden. Vi har denna kapacitet !

 

Men även i sin högsta form, hos oss människor, kan den skapade varelsen aldrig stiga upp över självaktiviteten. Vi drar oss in i oss själva och längtar självupptagna efter saker, även religiösa saker, med passion och lust. Någon gång expanderar vi ut från oss själva i generositet och vi skapar godhet. Och mycket ofta svänger vi mellan dessa poler, rastlösa människor som vi är. Detta förändras inte hur mycket vi än ber eller mediterar.

 

Det nya himmelska livet vi tar emot genom Jesus, stillar den mänskliga stormen av lidelser och förenar Sig med det fluktuerande elementet i oss, vår rastlösa självkänsla. Vi får frid, glädje, frihet, ja evigt liv. Den mänskliga personligheten kan bara hitta sin mening när den är nedsänkt i det gudomliga, när Jesus lever oss snarare än vi själva. Vi innehåller Herrens levande vatten, vi små begränsade kärl.